Flashback
Nu har jag precis läst ut boken, ”Jag är Zlatan”. Härlig bok som får mig att minnas tillbaka till min tid som aktiv idrottsman. Jag tror nog alla vi som spelat på lite högre nivå kan känna igen oss i mycket av det som Zlatan gått igenom. I miniatyr i och för sig, för jag tror inte det är många som pallat det trycket han har fått utstå. Men som han säger, det är känslorna som är det härliga. Och drömmarna som blir till verklighet.
Känslan när tränaren för A-laget i Ljusdal, Fred Schröder, kom och talade om att jag skulle debutera. Helt osannolikt. Jag var 17 då och gjorde en del mål i juniorlaget. Nu skulle jag få spela högerytter i A-laget i en träningsmatch mot Sandviken. Tror inte jag gjorde något mål den matchen men en framspelning till, jag tror det var Hans-Olof Ström, blev det.
Debuten i Allsvenskan skedde mot Hammarby 6/1 -72. Matchen slutade 2-2 och jag har för mig att jag gjorde ett av målen.
Det finns oerhört många fina minnen. Björn Swartswes tokigheter på våra frislag. Långtoken, lilltoken och snurren bl. a. Men det frislag som blev mest omdiskuterat var sendraget. Vi hade tränat in det en stund och skulle prova det i genrepet mot Rättvik. Vi fick frislag från ringen och Tord Amré skrek sendrag och la sig ner på isen. Rättviks målvakt rusade ut mot Tord och ropade att han var sjukvårdare. Det blev allmän förvirring och Kalle Engblom petade bollen till Tobbe Ek, R.I.P, som åkte förbi muren och gjorde mål. Sendraget blev senare förbjudet. En spelare fick inte spela att han var skadad :-))).
Ett annat underbart minne är från en skolmatch vi spelade. Vi vann matchen med 14-0. När det var 6 minuter kvar blev jag utvisad i 5 minuter. Vi ledde då med 13-0. När jag kom in på planen igen åkte jag ner till målvakten, hämtade bollen, åkte igenom motståndarlaget och gjorde mitt 14:e mål för dagen. Fler än så har det aldrig blivit i en match. Det blev 9 en gång lite senare. Men då var det i norska div. 1 och jag var 46 år tror jag, eller 47.
Det bästa minnet, alla kategorier, är SM-finalen 75. Om jag inte missminner mig så blev vi stoppade av polisen någonstans utanför Gävle, på väg ner till Stockholm. Dom ville lämna en blombukett till Per Langer och gratulera till finalplatsen. Per var polis i Gävle på den tiden.
Vi bodde på Amaranten i Stockholm och farsgubben kom dit och sa att jag skulle få 50 kr per mål jag gjorde i finalen. Söndagen den 16:e mars och vi skulle möta Villa med Loli Sandström som vunnit skytteligan, 2 mål före mig. Allt hår på kroppen reste sig när vi åkte in på Söderstadion. 17.671 galna supportrar som skrek. Vi spelade som i trans i början. 4-0 i halvlek och jag hade tjänat 100 kr. Villa kom igen i andra och reducerade till 4-2 men Tord Amré ökade på vår ledning. Sen hände allt på bara några minuter. Villa gjorde 3-5 och 4-5. Men direkt efter avslag tjänade jag ännu en 50-lapp och till slut blev det 8-4.
Efter matchen stod det en 30-40 reportrar i omklädningsrummet och jag var inträngd i ett hörn. Då kom farsan och armbågade sig fram och lämnade 250 kr till mig. Det var mycket det för en 20-åring som låg i lumpen. Det är sjukt länge sedan men minnet kan ingen ta ifrån mig.
Jag har fått tagit mycket skit också upp igenom åren. 1972 spelade vi semifinal i junior-SM uppe i Haparanda. Vi vann, men jag kommer inte ihåg resultatet. På vägen hem stannade vi på Universum i Umeå. Ett diskotek med flera dansgolv tror jag det var. Jag och vår målvakt Mats Sundell, R.I.P, skulle spela med A-laget dagen efter så vi var bara in, köpte en läsk och gick ut igen. Vi låg och sov i mittgången på bussen när killarna kom tillbaka efter några timmar. Veckan efter vi kommit hem var det en av killarna, som kämpade om en plats i A-laget, som hade gått till tränarna och sagt att jag hade varit på fyllan efter matchen i Haparanda. Alltså natten innan kvartsfinalen med A-laget. Han hade hört det sa han och tränaren trodde mer på honom än på mig. Dom frågade inte ens Mats hur det egentligen var. Jag fick inte spela SM-finalen mot Katrineholm på grund av den lögnen. Han som sagt att jag hade druckit före matchen fick spela i stället. Så här i efterhand är jag tacksam. Det hade nog inte gått som det gick i finalen 75 om jag spelat 72.
En annan skitgrej jag fick höra mycket senare, efter jag kommit till Norge, var att en av ledarna i Solberg hade sagt att jag var ett felköp. Att Drafn, som jag värvades av, bara skulle få problem med mig. Det triggade mig nåt otroligt när vi mötte Solberg i finalen 91. Dom hade allaredan fixat segerfest ute i älva, som vi på rätt sida kallar det. Men det blev gravöl. 5-2 vann vi med och jag gjorde 3 och ordnade en straff. Egentligen gjorde jag 4, för Dag Christensens frislag tog på min hand och styrdes förbi Solbergs målvakt. Det är ett till sånt där minne för livet. Och det finns många, många fler.
