Stefan Johanssons blogg

Vad gör man när man är rastlös och inte har något att göra? Jo man letar fram bloggen och inser att åren går. Sist jag skrev här var 2 april 2016 och då hade vi precis införskaffat vårt standbytält till vagnen på Stenö. Det blev skitbra, även om tältet är mindre än det vanliga.

Sen var det ju det där med att trivas. Det gjorde vi inte. Måste säga att det var mycket konstigt folk på Stenö. Jag menar, om du ligger fast på ett ställe så brukar man lära känna resten av långliggarna. Så är inte fallet på Stenö. Där hälsar dom knappt när man möts. Men det fanns undantag. Våra grannar Kjell och Britt var underbara människor.

Vi spenderade 2 sommrar på Stenö, sen fick det vara nog. Vi hittade en underbar plats lite närmare Ljusdal. Moheds camping. Vi körde dit vagnen, ställde den på plats och satte oss med en drink. Det första som hände var att "hela campingen" kom och hälsade oss välkomna. Nästan precis som på Stenö.....not. I Mohed är det en härlig stämning. Till och med bättre än i Årdsunda. Vi trivdes sjukt bra där också men skillnaden är att här i Mohed tränger sig ingen på när vi vill vara ifred. Det kunde ibland vara ett problem i Årsunda.

Sen var det bara att plocka ner standby-tältet och trallen och köra iväg det till vår nya campingplats. Men innan vi kunde sätta upp tältet var vi ju tvugna att bygga upp trallen. Det tog ju sin tid. Inte bara att skruva upp 35-40 kvadrat direkt men det tog kortare tid än beräknat tack vare våra ny goda vänner Robban Gilljam, Mats, Lars, Sture och Torleif. Utan dem hade jag nog skruvat än.  

Bra blev det oavsett. Nu har vi haft vagnen där en sommar. Och vilken sommar det blev. Kan väl säga att vi hoppas på en likadan nu i sommar med skillnaden att vi slipper skogsbränderna runt knuten. Även om det var 3-4 mil norr om oss, som min morfars gamla skog brann, så var det lite läskigt. Den utvidgade sig väldigt fort och hotade flera samhällen. Nu var ju vi i vagnen nästan hela tiden men de gånger vi var hemma såg vi rökmolnen. Vi var uppe i det brandhärjade området på en konsert på sensommaren. Det ar ingen vacker syn. Svartbränd skog så långt ögat kunde se. Då var konserten betydligt trevligare, med Di Leva och Pontare som dragplåster. Sjukt bra väder och väldigt mycket folk.

I augusti fick jag en ny klass. En stor omställning igen, att gå från en sexa till en fyra. Man måste liksom "ner i nivå" om ni förstår vad jag menar. Oavsett så är det en fantastisk klass, även om de är lite pratiga ibland. Jag trivs oerhört bra med dem. Vi får väl se om det blir den sista klassen jag undervisar i. Jag funderar faktiskt på att gå i pension om 3 år. Men den tiden den sorgen.