Stefan Johanssons blogg

Har hört att det finns olika former av dieter som ska vara bra. Har aldrig behövt tänka i sådana banor. Har alltid ätit och druckit det jag tyckt varit gott och vägt det samma sedan jag var ung. Kanske att jag gick upp ett kilo eller två när jag slutade träna för så där 10 år sedan. Men det har aldrig dragit iväg. Har väl bra förbränning förhoppningsvis. Jag har kanske heller inte varit känd för att sitta stilla för länge. Det måste liksom hända saker hela tiden, så man har ju farit som en skottspole mellan olika aktiviteter mest hela tiden.
Helt plötsligt hittar Leila på att hon vill gå ner nåt kilo, så hon kollar bland olika alternativ. Till slut fastnar hon för LCHF. Med allt tjat om den dieten så vet väl alla vad det är. Behöver inte gå in på vad man får och inte får äta. Sagt och gjort. Vet inte exakt när maten förändrades men det är inte så länge sedan. För några veckor sedan så tyckte jag att vissa byxor började bli lite trånga, men tänkte att det är övergående. Så tänkte jag ända fram till i helgen. Då ställde jag mig på vågen. Shit, jag fick en chock. Nästan 80 kilo (79,8). Jag som aldrig varit över 75 i hela mitt liv. Så jag började fundera på vad som var orsaken till att jag gått upp. Jag kanske har rört mig lite mindre i vinter än vad jag gjort förut. Men det kan inte vara orsaken. Dom gånger jag varit skadad under en längre tid och inte kunnat röra mig, så har jag inte gått upp. Har jag blivit för bekväm efter flytten till Ljusdal och tempot här uppe? Mår jag rätt och slätt för bra? Men jag tror inte det är orsaken heller. Till slut så slog det mig....LCHF! Det är nog en diet som fungerar skitbra, men den fungerar inte så bra tillsammans med potatis, ris, pasta och mjuka goda limpmackor. Då har den liksom motsatt effekt.
Så vad göra? Löpning är ju inte aktuellt efter skadan jag fick 02. Kan kanske gå ner på Citygym och köra skiten ur mig med deras maskiner. Men jag är nog lite för bekväm för det. Så vad återstår? LCHF?? Tror inte det. Vill gärna njuta av både sås och potatis. Tittade på en dokumentär om en snubbe som forskade på olika dieter. Han fastade i 3,5 dag och tappade x antal kilo. Sen testade han nån varannandagsvariant, där han åt 1000 kalorier varannan dag och som vanligt varannan. Det fungerade det också. Till slut provade han, under en 5-veckorperiod, en diet som kallas 5/2. Där kan man äta vad man vill under 5 av 7 dagar och dom resterande 2 ska man fasta.....eller.....äta 600 kalorier per dag. Han gick ned tre storlekar på 5 veckor. Så jag tänkte att det kan vara något för att gå ned dom 5 kilo jag ska ner.
I måndags startade vi. 600 kalorier. Vet ni hur lite mat det är egentligen? Herre gud, man får ju inte äta någonting. Det började bra också. J-A var sjuk, så jag hade klassen hela dagen. Det innebar i sin tur att jag skulle äta med eleverna. Jag tänkte att nu skiter det sig direkt. Första rasten kommer det in tårtor och godis på lärarrummet. En av lärarna i förskoleklass har fått barn och kom på besök. Snacka om frestelse direkt. Men jag höll på mig och tog bara en kopp kaffe. Lunch. Någon form för järpar, tomatsås och ris. Så tanken blev, om jag tar lite så kanske jag håller mig på 2-300 kalorier och kan äta lite till senare på dagen. När jag kom hem efter jobbet räknade vi ut hur många kalorier jag ätit under lunchen. 450! Hallo. Och jag hungrig som en nyvaken björn. Varma koppen, 95 kalorier och en lite brödbit på 55, gör ju ingen glad precis. Inte mätt heller för den delen. Att gå och lägga sig och försöka sova när magen kurrar så den nästan gör ont är heller ingen höjdare. Kan inte säga att jag sov som en stock måndag natt. Vaknade och ställde mig på vågen.....76,6....det här fortsätter vi med :-)))