Stefan Johanssons blogg

ManaKära lilla Mamma,

nu är Din strävan slut

All smärta den är borta

och Du får vila ut

För allt vi vill Dig tacka

för kärlek rik och stor

För omsorg och all möda

Tack kära lilla Mor

Älskade mamma. Som det står i versen så är din strävan nu slut. När du såg oss alla tre tillsammans förra måndagen så tror jag du kände att du kunde gå vidare. Du fick som du ville. Du blev fri från din smärta. Du ville inte bli ett kolli. Du ville inte bli omhändertagen. Du ville klara dig själv. Du gjorde i princip det ända in i slutet. Ända in i dom sista timmarna.

Ditt klara huvud fortsatte in i det sista med att skoja om saker och ting. Fyra bröllop och en begravning??!! Hmmm...det var en pik till mig mamma. Men du får inte uppleva mitt sista bröllop. Vi som hade bestämt oss för att överföra det via Skype, så att du kunde se det "live". Jag tror nog att du ville se det, men du orkade inte. Det kommer i alla fall att bli så fint som jag berättade för dig, och jag hoppas att du ser det ändå. Att du ser hur lycklig jag är. Och att jag har hittat rätt här i livet.

Jag har många underbara minnen från den tid vi fick tillsammans. Vår första utlandsresa till Mallorca 1968. Vi skrattade gott när vi beställde en öl och en cola. Una pessi, una piss var spanjackens uttryck för en pepsi cola och en pripps öl. Det var jag som drack pepsin :-) Ett annat riktigt roligt minne är från när vi träffade min något mindre lyckade mattelärre nåt år senare, och du kallade honom för kärring :-) Den glömmer jag aldrig.

Jag önskar att jag hade ditt tålamod. Det tålamod du hade med mig och Jörgen. Vi kom hem från skolan varje dag, åt och drog direkt på träning. När vi sedan kom hem efter träningen, så fyllde vi badkaret med bandy och hockeygrejor. Men du klagade aldrig. Det du i stället klagade på var "alla" andra. Dom som inte tyckte som du. Envis var du. Eller viljestark kanske jag ska säga. Du fick oftast som du ville även om vi kanske utmanade dig lite ibland. Speciellt under dina sista 10 år.

Jag önskar att jag varit hos dig oftare på slutet. Ja egentligen ända sedan jag flyttade. Jag önskar att jag kunde ha gjort mer. Att jag kunde fått dig att kolla upp saker och ting när du började bli svag. Men du berättade aldrig hur du egentligen mådde. Du sa att du älskade livet. Gjorde du verkligen det på slutet? Varför gav du då upp? Varför mamma, fick vi inte hjälpa dig?

I går tog vi farväl av dig. Du fick som du ville även där. Det var bara vi. Dina närmaste. Det var en otroligt fin "begravning" mamma. Men det såg du säkert. Allt gick i orange, Din färg :-)

Som jag sagt tidigare så går livet vidare. Nu har vi sett till så att dina möbler och alla böcker kommer andra till nytta. Vi har städat din lägenhet ordentligt. Det var en del att göra. Kan inte säga att städfirman du anlitade gjorde ett strålande jobb precis.

Nu är det vår tur. Vi flyttar in i din lägenhet nästa helg och jag börjar som förskolechef i Letsbo. Leila och barnen bor kvar i Uppsala fram till i sommar. Om inte ett under sker och Leila får jobb tidigare. Dom växer ju inte på träd däruppe precis. Vet inte om jag kan ändra på det men jag ska i alla fall försöka :-) Nu sluter vi cirkeln mamma.