Stefan Johanssons blogg

Sorgen att hon har somnat in är otroligt jobbig. Det tynger i bröstet och gråten är aldrig långt borta. När jag ser all omtanke på facebook så trillar tårarna. Jag tänker på henne i köket med sitt korsord, i soffan eller sängen med ett tv-program eller en videofilm. Jag ser tillbaka på hur vi åkte ut och handlade mat när jag var här uppe. Det var en av hennes höjdpunkter. Hennes små lappar där hon skrivit vad hon behövde hjälp med när hon visste att jag skulle komma upp.

Samtidigt som sorgen är tung så vet jag att hon har det bra nu. Hon lider inte längre. Jag såg på hennes blick och leende, när hon såg oss alla tre i morse, att hon tyckte det var skönt att vi var där. Det kändes som om hon väntade tills alla syskonen var där, innan hon bestämde sig för att somna in. Var du än är nu mamma, så hoppas jag du vet hur mycket vi älskar dig och hur oerhört tacksamma vi är för att du funnits där för oss.

Jag vet hur mycket du tyckte om att följa min blogg. Jag hoppas att du kan fortsätta att göra det, så du ser vad som händer runt mig, min familj och mina syskon. Du kommer alltid att vara med mig när jag skriver mina inlägg.